För några dagar sedan skrev jag om ett samtal som ägde rum på Youtube om Estoniakatastrofen. I det samtalet pratades det om NATO-övningen i Skagerak, militär utrustning som ska ha fraktats på Estonia och även att TV4s ”Estoniaarkiv” hade ”raderats”. Det sista hade jag aldrig hört talas om och efterlyste källa. Jag kommenterade under videon och frågade varifrån uppgiften kom om det raderade arkivet och fick som svar att källan var Ole Dammegårds bok Statskupp i slow motion som har en del om Estoniakatastrofen. Dock fanns ingen hänvisning i boken till någon källa.

Mitt intryck av samtalet var som jag skrev tidigare rörigt och osammanhängande. Påståenden utan källor gjordes och anekdoterna var många.

I slutet av juni var det dags för del 2 som skulle beröra frågor om katastrofen som kanske var olösta. Jag vet inte vad jag hade väntat mig egentligen, med tanke på hur det senaste samtalet var men jag ville ge det ett chans. Kanske skulle något jag inte kände till komma fram.

Det var tre personer som skulle diskutera olika frågor. En av de som var med var Tobias Henricsson, journalist, från podden Palmemordet som jag lyssnar på då och då. Han gjorde 2019 ett poddavsnitt om just Estoniakatastrofen. Den andra personen var någon från Finland som tydligen var fartygsingenjör. Han visade inte sitt ansikte utan det var enbart hans röst vi hörde. ”Ynglingen” från det tidigare avsnittet var med och så moderatorn Gjutarenäfve.

Panelen gick igenom ett antal punkter. Eftersom jag inte ville glömma något så antecknade jag under tiden jag tittade och det är från de anteckningarna jag har valt ut några punkter som jag tänkte ta upp här.

1. Sjöförklaring. Varför hölls inte en sådan? Det är en fråga som faktiskt kan vara relevant. Personerna i panelen verkar anse att det finns en ”verklig” anledning till att ingen sådan hölls, men att ingen vill prata om den. Vad exakt den anledningen skulle vara var nämns inte. Jag är osäker på om en sjöförklaring måste hållas, eller om det beror på hur flaggstatens lagar och regler ser ut. I Sverige verkar det inte vara obligatoriskt enligt Transportstyrelsen. Det vi ska komma ihåg är att Estonia var ett estniskt fartyg som sjönk på internationellt vatten och svensk lag gällde inte. Kanske har det med det att göra.
   
2. Vatten forsade in på däck 1, kom ej från bildäck. Det påstås att personer under bildäck ska ha sett vatten i korridorerna eller hytterna innan den stora slagsidan och alltså blivit förvarnade om att något allvarligt höll på att hända. Stämmer det?
   
   Nej, det gör det inte och det blir uppenbart när man tar sig tid att faktiskt läsa vittnesmålen från däck 1. Flera personer nämner vatten i korridorerna på däck 1 och någon även i sin hytt. Dock sker detta efter slagsidan. Det som får personerna att lämna sina hytter är i huvudsak slagsidan, inte vattnet. Innan dess har flera hört smällar och annat oljud från någonstans ovanifrån. Många är vakna i sina hytter.
   
   Jag tvivlar på att paneldeltagarna faktiskt har läst alla vittnesmålen från däck 1 i detalj. Det låter som om de förlitar sig på vad andra har sagt och skrivit om detta. Lars Ångström har bland annat pratat om detta i en video och när jag granskade den gjorde jag en noggrann sammanställning av vittensmålen från däck 1 med fokus på vattnet som du kan läsa här. Dessutom säger flera att de såg vatten på däck 2 som ju är bildäcket.
   
3. Bogvisiret orsaken till haveriet. En vanlig missuppfattning som upprepas även här är att rampen var stängd på vraket, vilket skulle motsäga haverikommissionens slutsatser att bogvisiret hade slitit upp rampen. I själva verket var rampen delvis stängd på vraket – men samtliga lås och hydraulcylindrar var sönderslitna och rampens undersida skadad. Dykfilmerna visar tydligt att rampen hade varit öppen. Det nämns inte i samtalet – kanske för att det inte passar in i narrativet om att utredningen mörklägger sanningen.
   
   Det kan vara bra att känna till att JAICs första hypotes var att visiret hade skadat rampen så den uppstod en glipa som släppte in vatten och på det sättet orsakades slagsidan. Man trodde inte att hela rampen hade varit vidöppen, men det blev uppenbart senare när man i detalj studerade rampen och visiret. Jag har gjort en video om de rapporterna som du kan se här.
   
4. Besättningens agerande. I samband med den punkten sägs att besättningen endast förhördes ”summariskt”. Då åsyftas de överlevande från maskinrummet. Om du inte minns så överlevde tredje maskinisten Margus Treu, motormannen Hannes Kadak och systemteknikern Henrik Sillaste. Dessa tre förhördes vid flera tillfällen och deras förhör finns återgivna i JAICs rapport. Dessutom förhördes vaktmatros Silver Linde vid flera tillfällen samt Einar Kukk som gjorde sin styrmanspraktik på Estonia. Alltså förhörde man nyckelpersonerna flera gånger. Att påstå att vittnesförhören var ”summariska” tolkar jag endast som ytterligare försök att diskreditera utredningen som man uppenbarligen inte tycker är tillräcklig.
   
   Det sägs även att maskinrummet ska ha varit vattenfyllt när personerna där lämnade det. Som stöd tar man upp att Henrik Sillaste skulle ha sagt i en intervju att han hade vatten till knäna. Det kommer från en kaotisk intervju på sjukhuset morgonen efter katastrofen och allt pekar på att det handlar om en felöversättning.

Som avslut på videon får deltagarna själva säga vad de tycker man ska ”titta mer på”. Henricsson säger att det finns inga tillfredsställande rapporter och att vi inte har facit på vad som hände. Det har jag lite svårt att förstå. Vi har flera rapporter, inte bara JAICs rapport. Vi har teknisk bevisning, vittnesmål osv, ska vi bara bortse från det?

Man verkar också ha gett upp hoppet om att Kurm ska komma med något avslöjande som helt omkullkastar den officiella förklaringen. Jag undrar också hur det går för Kurm. Kan det vara så att han har insett att den officiella förklaringen håller och att det inte finns något mer?

Mitt intryck är att deltagarna inte accepterar den officiella förklaringen och fortsätter att söka en alternativ ”sanning”. Det är i sig inget problem såklart – men det blir märkligt när man samtidigt väljer bort centrala fakta. Man kan såklart diskutera Estonia och utredningen – men då måste diskussionen bygga på fakta, inte lösa antaganden.

Om vi ska förstå vad som hände, måste vi börja med att vara ärliga om vad vi faktiskt vet om händelsen.